Galaxen, belägen i stjärnbilden Eridanus, är av linsformad typ – övergångsform mellan spiral- och elliptiska galaxer – med en ljus central utbuktning och skiva men inga spiralarmar. Endast cirka en procent av de lokala galaxerna är post-starburst, vilket innebär att de har genomgått ett kraftigt stjärnbildningsutbrott och nu håller på att lugna ner sig.
Astronomer tror att en mindre sammanslagning med en annan galax för cirka 500 miljoner år sedan utlöste stjärnbildningsutbrottet och matade det centrala supermassiva svarta hålet, vilket skapade en aktiv galaktisk kärna. Det svarta hålets aktivitet genererade kraftfulla vindar och jetstrålar som, tillsammans med utbrottet av nya stjärnor, tömde galaxens gas som används för stjärnbildning. Turbulens från det svarta hålets jetstrålar undertryckte också ny stjärnbildning genom att störa gas och stoft, vilket förhindrade gravitationell kollaps.
Observationer från Hubble och andra teleskop visar ett kraftfullt utflöde av chockad eller kraftigt störd gas från NGC 1266. Eventuella kvarvarande stjärnbildningsområden är begränsade till galaxens kärna, med liten eller ingen stjärnbildning utanför. Den exakta massan av det supermassiva svarta hålet och varaktigheten av post-starburst-fasen är fortfarande okända.