Boken gavs ut på svenska 2021, översatt av Sara Gordan och Kerstin Munck. Cixous, 88, är en centralgestalt inom poststrukturalistisk feminism och känd för essän 'Medusans skratt' (1975). Hon har också varit husdramatiker för avantgardeteatern Théâtre de Soleil.
Bermanprisets jury konstaterade att Cixous 'skapat en poetisk memoar som genom fyra generationers vittnesmål utforskar tomrummet efter de fördrivna, kartlägger de frånvarande och ger röst åt de tystade'. Enligt Dagens Nyheter skrev Cixous boken för att minnas sin mor Ève, som flydde nazismen till Algeriet och arbetade som barnmorska. Hon sade att hon alltid levt med sin mors berättelse och minnen.
Självklart är jag hemma i Paris, men genom språket och litteraturen är jag lite överallt, skrattar Hélène Cixous när jag når henne på mobiltelefon.
Hennes mor talade ofta om Osnabrück, som blev 'hitlerifierat' över en natt, och hon ville aldrig återvända. Cixous sade att det var oundvikligt att skriva boken, även om hon tidigare skrivit om sin familjs öde. Hon kopplar sitt skrivande till sina egna erfarenheter av att växa upp i Algeriet under kolonialtiden, som hon beskriver som politiskt fruktansvärd, präglad av våld, rasism och förödmjukelse av den arabiska befolkningen.
Enligt Svenska Dagbladet vet Cixous inte vad 'den judiska traditionen' i singularis betyder och säger att den är omöjlig att definiera.
I tanken är jag till exempel gärna i Sverige, även om jag är för gammal för att resa längre. Jag älskar Selma Lagerlöf, som jag läst ända sedan jag var liten. Ett otroligt rikt författarskap som fångar in så många olika sätt att vara människa. Jag har också en stor passion för Torgny Lindgrens böcker. Jag hade så gärna velat träffa honom när jag var i Sverige sist men hann aldrig innan han dog.
Jag skulle säga att jag skrev boken för att minnas min mor Ève, en beundransvärd kvinna och kämpe som genomlevde och överlevde två tyska världskrig.
Jag har alltid levt med den här historien, med hennes minnen. Hon pratade ofta om Osnabrück, om sin hemstad som blev 'Hitlerifierad' över en natt. Få judar överlevde där och hon ville aldrig återvända, ens när hon blev inbjuden. Jag fick göra den resan åt henne, även rent geografiskt.
Jag tror att det hänger ihop med mina egna erfarenheter av att växa upp i Algeriet under kolonialtiden. Ett förtrollande vackert land men som politiskt sett var fruktansvärt, präglat av våld, rasism och förödmjukelser av den arabiska befolkningen.
'Den judiska traditionen' i singularis? – det går inte att definiera.