Filippa Hertzberg arbetar som veterinär på ett djursjukhus i Växjö. Hon säger att den största utmaningen är att behöva fler än 24 timmar på ett dygn. " Förutom tiden finns en ekonomisk utmaning; vilddjursrehabiliterare arbetar frivilligt, utan statligt eller regionalt stöd.
Det finns för närvarande cirka 40 vilddjursrehabiliteringsanläggningar i Sverige. Anläggningarna har tillstånd från länsstyrelsen och djuren kommer till anläggningarna via markägare eller polis. Kronobergs län är ett av fem län i Sverige som helt saknar sådan verksamhet.
Jag kommer inte att kunna starta en rehabilitering på egen hand; det skulle behöva vara i samarbete med andra.
De andra länen utan vilddjursrehabilitering är Halland, Jönköping, Södermanland och Västmanland. Länen med flest sådana verksamheter är Skåne, Västra Götaland, Blekinge och Gotland. Det är okänt varför exakt Kronoberg och de andra fyra länen saknar vilddjursrehabiliteringsanläggningar.
Hertzbergs intresse för vilda djur började när hon var en liten flicka i Malmö och tog hem en utstött ankunge. Hon har bott i Sydafrika, där hon hjälpte till att vårda vilda djur, som en giraffkalv. I Sverige är faunan inte lika exotisk men inkluderar fortfarande djur som behöver hjälp.
Det som ett vanligt djursjukhus kan göra är att hjälpa ett vilt djur med avlivning. Vi borde kunna göra mer för dem.
Hertzberg säger, "Det som ett vanligt djursjukhus kan göra är att hjälpa ett vilt djur med avlivning. " I Sverige har vilddjursrehabiliterare tillstånd från länsstyrelsen att rehabilitera skadade vilda djur genom att ta emot dem från markägare eller via polis. Tillstånd kan variera för olika anläggningar men gäller ofta harar, ekorrar, igelkottar och fåglar av arter som lever vilt i Sverige.
Arbetet utförs frivilligt och utan statliga bidrag. Djur som tillhör statens vilt ska alltid anmälas till polisen. Grundkurser för blivande rehabiliterare arrangeras av KFV:s Riksförbund.
Specifika åtgärder för att etablera vilddjursrehabilitering i länen utan sådan förblir oklara.