Konflikten började med koordinerade amerikansk-israeliska attacker som resulterade i högste ledaren Ali Khameneis död, enligt flera källor. I samma inledande attack träffades en flickskola nära en bas för Islamiska revolutionsgardet i södra Iran, vilket dödade 168 personer inklusive cirka 110 barn, rapporterade Iran. USA uppgav att de undersökte skolattacken, medan Israel sa att de inte kände till några militära operationer i området. Expertvideoranalys av BBC Verify visade senare att en amerikansk Tomahawk-missil träffade en militärbas nära skolan.
Iran gick till motangrepp med missil- och drönattacker mot Israel och USA:s allierade i Persiska viken, enligt flera rapporter. Israeliska myndigheter uppgav att 15 civila hade dödats av iranska missiler fram till den 19 mars. Human Rights Activists in Iran rapporterade 3 220 döda i Iran fram till den 20 mars, inklusive 1 165 militärpersonal och 1 398 civila, även om det exakta antalet offer förblir oklart på grund av motstridiga siffror. Dödssiffran inkluderar minst 87 personer som dödades när en amerikansk ubåt sänkte ett iranskt krigsfartyg i Indiska oceanen nära Sri Lanka den 4 mars.
Den kontroversiella skolattacken har blivit en fokalpunkt för internationell granskning. Medan USA hävdar att de undersöker händelsen tyder bevis på att amerikanska vapen var inblandade i attacken som förödde det civila området. Detta har väckt frågor om målsättningsprotokoll och civilt skydd i den eskalerande konflikten.
Diplomatiska ansträngningar har misslyckats mitt i militäreskaleringen. USA och Iran kom överens den 7-8 april om en tvåveckors vapenvila som inkluderade Israel, enligt flera källor. Förhandlingar i Pakistan misslyckades dock senare, vilket ledde till att USA inledde en sjöblockad mot iranska hamnar från den 13 april. Irans förhandlingsposition inkluderade krav på att häva sanktioner, bevara kontrollen över Hormuzsundet och fortsätta urananrikning. Om en vapenvila för närvarande är i kraft förblir osäkert med tanke på dessa motstridiga utvecklingar.
Det kommer inte att ske några förhandlingar med USA.
Ledarskapsarvet i Iran har blivit förvirrat efter Khameneis död. Mojtaba Khamenei utsågs som Ali Khameneis efterträdare den 8 mars, enligt flera källor. Samtidigt arbetar Församlingen av experter med att välja en ersättare för Ali Khamenei, vilket skapar osäkerhet om vem som är den legitima och erkända efterträdaren. Enligt USA:s försvarsminister Pete Hegseth skadades Mojtaba Khamenei och blev troligen vanställd, ett påstående som Iran förnekar.
Maktbalansen inom Irans regering har förändrats dramatiskt. Ahmad Vahidi utsågs till befälhavare för IRGC efter att tidigare befälhavare dödats i kriget, enligt flera källor. Vahidi har kopplats till Iran-Contra-affären och har sanktioner från USA och EU för att ha undertryckt protester. IRGC har motstått president Masoud Pezeshkians utnämningar och beslut, vilket minskat hans auktoritet avsevärt. President Pezeshkian anklagade IRGC-befälhavare för att agera ensidigt och driva på eskaleringen, och varnade för ekonomiskt sammanbrott.
Militära utvecklingar har intensifierats på flera fronter. Iran har fått MiG-29 Su-35 stridsflygplan och Mil Mi-28 attackhelikoptrar från Ryssland, enligt flera rapporter. Motstridiga påståenden omgärdar luftstrider, där USA hävdar att flygplan sköts ner av egen eld medan Iran påstår sig ha skjutit ner amerikanska flygplan. En amerikansk attack träffade B1-bron som länkar Teheran till Karaj, dödade 8 och skadade 95, enligt Iran. President Donald Trump hotade att attackera broar och elkraftverk i Iran, vilket bryter mot internationell lag enligt kritiker.
Konflikten har riktats mot kritisk infrastruktur och strategiska platser. USA och Israel riktade sig mot Irans kärnkraftsprograms platser, inklusive Kharg Island och South Pars, enligt flera källor. Hormuzsundet stängdes på grund av fientligheter, vilket störde den globala oljetillförseln, även om omfattningen och varaktigheten av stängningen förblir omtvistad. Denna strategiska flaskhals har blivit en brännpunkt i den bredare konflikten.
President Masoud Pezeshkian anklagade IRGC-kommandanter för att agera ensidigt och driva på eskaleringen, och varnade för ekonomisk kollaps.
Enligt en ny analys från det amerikanska tankesmedjan Institute for the Study of War har makten tillfälligt koncentrerats i ledarskapet för Irans Islamiska revolutionsgardet. Tankesmedjan pekar specifikt på IRGC-chefen general Ahmad Vahidi och hans inre krets, och säger att de har fått avgörande inflytande över både Irans militära handlingar och landets förhandlingslinje mot USA inom cirka 48 timmar. Denna bedömning tyder på att den sanna omfattningen av IRGC:s inflytande över Irans regering och beslutsfattande, särskilt när det gäller militära handlingar och diplomati, kan vara större än formella strukturer indikerar.
Bevis på IRGC-kontroll framträder i motstridiga uttalanden om Hormuzsundet. Den 17 april uppgav Irans utrikesminister Abbas Araghchi att sundet var öppet för kommersiell sjöfart, enligt stora medierapporter. Nästa dag utfärdade revolutionsgardets flotta ett motsatt beslut och meddelade att inga fartyg, oavsett nationalitet, tillåts passera. Samtidigt rapporteras flera handelsfartyg ha attackerats eller tvingats vända om. Dessa motsägelser har väckt frågor om vem som faktiskt fattar beslut i landet.
IRGC har enligt rapporter blandat sig i diplomatiska processer. ISW bedömer att revolutionsgardet därmed inte bara kontrollerar militära operationer utan också har blandat sig i Irans diplomati, vilket enligt tankesmedjan är ovanligt. ISW pekar på att Ahmad Vahidi och personer nära honom också haft direkt inflytande över Irans förhandlingar med USA, ett ansvar som normalt ligger hos civila politiker. Under senare förhandlingar i Islamabad rapporterades den militära ledningen ha försökt placera en säkerhetsrepresentant i den iranska delegationen för att övervaka förhandlingarna, enligt stora medier. När Irans förhandlare enligt rapporter visade viss flexibilitet sägs det ha lett till starka reaktioner inom revolutionsgardet. Enligt ISW bidrog detta till att förhandlingarna avbröts och delegationen kallades hem, vilket indikerar att Irans förhandlare saknade fullt mandat att fatta avgörande beslut.
Dessa utvecklingar har skapat grundläggande frågor om Irans beslutsstruktur. Tankesmedjan drar slutsatsen att de politiker USA har förhandlat med kan ha saknat verkligt inflytande, och att den faktiska makten istället låg hos revolutionsgardets militära ledning. ISW betonar att detta inte nödvändigtvis innebär en formell maktövertagelse. Uttalanden från Irans utrikesministerium har snabbt motsagts av militära handlingar, inklusive angående sjöfart i Hormuzsundet, enligt stora medierapporter. Detta belyser osäkerhet om Iran har en tydlig, formell efterträdare till högste ledaren, vilket påverkar uppfattningar om politisk stabilitet och beslutsauktoritet.
Juridiska och ideologiska dimensioner komplicerar konflikten ytterligare. Irans modell av velayat-e faqih genomgår ideologiskt sammanbrott med Mojtaba Khameneis utnämning som sidoställer traditionell prästerskap, enligt en regional källa. De amerikansk-israeliska attackerna kan inte rättfärdigas juridiskt enligt internationell lag, enligt experten Susan M. Akram. Dessa faktorer tyder på att konflikten har konsekvenser bortom omedelbara militära utfall.
Formella strukturer för krigsledning existerar bredvid dessa maktbalanser. Irans krig ledes av det högsta nationella säkerhetsrådet under ordförandeskap av Ali Larijani, med ett provisoriskt ledningsråd sammankallat, enligt flera källor. Ali Larijani uppgav att det inte kommer att ske några förhandlingar med USA. Denna formella struktur verkar dock fungera bredvid betydande IRGC-inflytande, vilket skapar en komplex kommandomiljö. President Donald Trump föreslog att Iran kan söka en vapenvila, men analytiker säger att verklig makt ligger hos IRGC-hårdingar som Ahmad Vahidi. De specifika villkoren och resultaten av förhandlingar mellan Iran och USA, inklusive detaljer om krav och visad flexibilitet, förblir oklara då diplomatiska kanaler förblir spända.