Enligt Unicef har cirka 350 000 barn i Libanon fördrivits av konflikten, även om organisationen också nämnde en siffra på 200 000 fördrivna barn i ett separat uttalande, vilket återspeglar möjliga skillnader i definitioner eller tidpunkt. Det totala antalet fördrivna personer i Libanon uppskattas till 700 000, varav 200 000 är barn, uppger Unicef. Skillnaden mellan de två siffrorna för fördrivna barn – 350 000 jämfört med 200 000 – kan bero på olika tolkningar av 'tvingats lämna sina hem' kontra 'fördrivna', eller på olika rapporteringsperioder. Unicef har inte förtydligat orsaken till skillnaden, men båda siffrorna understryker den omfattande påverkan på barn.
Nästan 300 barn har dödats i Libanon på mindre än två månader, och 700 barn har skadats av bomber, enligt Unicef. Organisationen rapporterade att många skador inträffade under vad den beskrev som urskillningslösa attacker på 'Black Wednesday', då över hundra attacker skedde inom tio minuter. Unicef gav inga ytterligare detaljer om de specifika platserna eller förövarna av dessa attacker, men det höga antalet barnoffer har väckt internationell oro.
När jag blir stor vill jag bli som du, för du är så vacker.
I Beirut hyser en skola som ursprungligen byggdes för utbildning nu 1 150 fördrivna personer, enligt Aftonbladet. Skolan har blivit ett skydd för familjer som flyr våldet, där barnen är bland de mest sårbara. Enligt Aftonbladet beskrev ett 4-årigt fördrivet barn vid namn Vanessa sina ambitioner och sa att hon ville bli som en journalist för att hon är vacker, och även ville bli någon som lagar mat, som pizza med mycket ost. Ett annat barn, 10-åriga Amal, berättade för Aftonbladet att kriget är riktigt otäckt och skrämmande, och att hon är rädd hela tiden för att förlora sitt hem eller att någon hon känner ska dö. Amal sa också att hon saknar sitt hem, sin by, sina vänner och att gå i skolan, och att allt känns konstigt och annorlunda nu.
Unicef-medarbetaren Maya Outayek berättade för Aftonbladet att man inte kan vara oberörd i det här jobbet, med alla fina barn i den här svåra situationen. James Elder, internationell talesperson för Unicef, beskrev för Aftonbladet en pappa som visade bilder på hur tunga israeliska maskiner raserade både hans hem och odlingar, vilket lämnade familjen utan något att återvända till när kriget tar slut. Elder sa också att barn lär sig identifiera drönare innan de lär sig läsa, och kallade det ett ofattbart trauma som formar dem snarare än anpassar dem till krig. Han varnade för att även om fred kommer, kommer traumat att fortsätta långt efter att bomberna slutat falla. Elder tillade att många fortfarande är oroliga, känner att ingen är säker och fruktar att det kan hända igen.
Som en prinsessa.
Det exakta antalet fördrivna barn i Libanon är fortfarande oklart på grund av motstridiga siffror från Unicef. Det är också okänt hur många av de fördrivna barnen som befinner sig i skolor eller skyddsrum, och vilket specifikt stöd som ges till dem. Den nuvarande statusen för vapenvila eller fredsinsatser är osäker, och antalet barn som fortfarande befinner sig i aktiva konfliktområden har inte bekräftats. Situationen fortsätter att utvecklas i takt med att kriget pågår, och barnen bär en oproportionerligt stor börda av våldet och fördrivningen.
Jag vill också bli en sådan som lagar mat, pizza med massor av ost.
Man kan inte vara oberörd i det här jobbet, med alla fina barn i den här svåra situationen.
Jag pratade med en pappa som visade bilder på hur tunga israeliska maskiner raserade både hans hem och odlingar. Familjen har ingenting att återvända till när kriget tar slut.
Det är ett ofattbart trauma de här barnen går igenom. Att barn lär sig identifiera drönare innan de lär sig läsa. Det är inte att anpassa sig till krig, det är att formas av det.
Om det skulle bli fred kommer traumat att fortsätta långt efter att bomberna slutat falla.
Det är verkligen otäckt, skräckfyllt. Man är rädd hela tiden, att man ska förlora sitt hem eller att någon man känner ska dö. Det är otäckt med krig.
Jag saknar mitt hem och min by. Men jag saknar verkligen mina vänner och att gå i skolan. Allt är så konstigt och annorlunda nu.
Många är fortfarande oroliga, känner att ingen är säker och fruktar att det kan ske igen.