På Ormbergets förskola har arton framtida skolbarn och fyra pedagoger samlats varje torsdag för att skapa ett fantasidjur och en historia kring det. Pedagogerna Anna Lindgren och Josefine Forssberg ville ha en start som väckte barnens fantasi utan att styra processen för mycket, med inspiration från UR-programmet 'Lässugen'. Det enda ramverket som satts var att djuret skulle bo uppe i himlen.
En bild av himlen projicerades i taket, och barnen låg ner för att titta upp och fantisera om vilka djur som kunde gömma sig där. Barnen ritade sedan sina djur från fantasihimlen, och alla teckningar lades ut på ett bord, där barnen placerade en 'nyfikenhetssten' på teckningen de var mest nyfikna på. Djuret som väckte mest nyfikenhet arbetas nu vidare med tillsammans.
Vi projicerade en bild av himlen i taket och lät barnen ligga ner och titta upp. Därifrån fick de fantisera om vilka djur som kunde gömma sig där och sedan 'suga' ner sitt eget djur.
I grupper om tre har barnen skapat möjliga hem för djuret: ett fiskmoln, en flygande pool och ett högt bergshus med gardiner och matta. Barnen har kommit på ett namn för djuret, med fyra initiala förslag och en klar majoritet för 'Guldis'. Genom samtal, lek och rörelse har de utforskat hur fantasidjuret fungerar.
Pedagogerna arbetar utforskande och ställer frågor som driver processen framåt, med barnens idéer som styr riktningen. Tillsammans har de skapat en tredimensionell version av Guldis i hönsnät och lager av pappmaché, som ska målas och få horn, fjädrar och andra detaljer. En del av projektet är att de framtida skolbarnen ska göra intryck på samhället.
Genom att göra så blev det inte en röstning utan ett utforskande. Barnen visar vad de är nyfikna på, och samtidigt blir det en demokratisk process.
Vi har till exempel undersökt hur Guldis rör sig genom dans. Barnen kom fram till allt från att den har en motor innanför fjädrarna och ett horn som den kan styra med.
Vi har till exempel frågat hur känns det när vindarna blåser i himlen, vad är Guldis rädd för och vilka styrkor den har. Vi vet aldrig var processen landar, det är barnen som driver oss framåt.