Janne Rosenholm märkte först symptom på Parkinsons sjukdom för tio år sedan, och hans hälsotillstånd försämrades under åren till den grad att han knappt kunde gå. Han genomgick djup hjärnstimuleringsoperation i januari, och efter operationen kunde han springa och spela piano igen. Operationen innebar att två små elektroder implanterades i Janne Rosenholms hjärna och en stimulator under hans nyckelben, där de elektriska impulserna förhindrar felaktiga nervsignaler från att spridas från ett litet område i hjärnan.
Den djupa hjärnstimuleringsoperationen tar mellan tre och fyra timmar, och patienter kan känna sig groggy, yr och ha huvudvärk efter att ha vaknat från operationen, men de får också symtomlindring omedelbart. Några veckor efter operationen återvände Janne Rosenholm till sjukhuset där de elektriska impulserna justerades för att passa honom. Djup hjärnstimuleringsoperation är inte lämplig för alla Parkinsonpatienter, med cirka 2 000 patienter i Sverige som har genomgått ingreppet av 23 000 som har sjukdomen.
Det var på en resa till Ibiza med min fru. Vi var på en hippiemarknad och plötsligt blev allt svart. Det kändes som om jag skulle svimma.
Janne Rosenholm komponerade låten '11th floor angel' för personalen som vårdade honom under operationen, och Rose-Marie Noori är biträdande överläkare och del av Janne Rosenholms medicinska team. Det exakta datumet för hans operation i januari och de specifika medicinska testerna som användes för hans diagnos är okända, liksom de långsiktiga framgångsprocenten, potentiella biverkningar, antalet impulsjusteringar som gjorts, den pågående behandlingsplanen, hans nuvarande ålder och hur hans fall jämförs med typiska utfall.
De första fem åren är ingenting, eftersom det är en sjukdom som utvecklas långsamt. Med åren blev det riktigt illa. Jag kunde inte spela piano och när jag behövde gå på toaletten på natten var jag tvungen att använda rullator.
Det tog en och en halv timme. Sedan sprang jag, fast att jag inte ens kunde gå innan jag kom till sjukhuset.
Jag upptäckte det på en resa till Ibiza med min hustru. Vi var på en sådan där hippiemarknad, och plötsligt svartnade allting. Det kändes som att jag skulle svimma. Jag gick och satte mig på en stol där, och bara ”vad händer?”
Första fem åren är ingenting, det är en progressiv sjukdom så den växer och växer. Man ville vara stålmannen och inte berätta för någon, bara de närmaste. Vartefter åren gick blev det så mycket så jag kunde knappt gå.
Man skämdes när man var på krogen, folk trodde man var full. Jag blev ju sämre och sämre.
Det ska vara en patient som har motoriska besvär, som skakningar och stelhet, och som svarar på medicinsk behandling. Om tillvaron är oförutsägbar och det flukturerar från att man är djupt stel till att man är överrörlig så kan man jämna ut med den här avancerade behandlingen.
Väldigt enkelt förklarat är det som en pacemaker-behandling för hjärnan, där man sitter in en elektrod i djupa strukturer i hjärnan som reglerar rörligheten. Genom att skicka ut svaga elektriska impulser stör det ut felaktiga signaler och ser till att nervcellerna fungerar mer adekvat. På så sätt behandlar man stelhet, skakning och överrörlighet.
Vad ska man göra? Man blir sämre och sämre, jag kunde knappt gå upp på nätterna. Min fru köpte en rullator så att jag kunde gå till toaletten.
Väldigt bra, fantastiskt. Jag kände mig newborn.
Sedan sa jag: ”Vad ska jag vara här för? Jag är ju frisk.” Tredje dagen kom läkaren och sa: ”Du måste vara här en dag till. De har borrat ett hål i ditt huvud. Det kan bli infektion om du inte sköter dig.”