Mikael Yvesand har tilldelats Sveriges Radios Romanpris för 2026 för sin roman 'Våran pojke' och får en prissumma på 30 000 kronor. Priset beslutas av en lyssnarjury, som beskrev boken som en berättelse om en pojke 'fast i livets ihåliga timme', skildrad med ett unikt språk av humor, empati och djup. Förra årets pris gick till Karolina Ramqvist för 'Den första boken'.
Yvesand, som har ett ambivalent förhållande till beröm och uppmärksamhet, uttryckte blandade känslor inför utmärkelsen och noterade att det visserligen är roligt men nästan känns skamligt. Han tillade att han försöker att inte bry sig om andras åsikter men har svårt att inte känna sig hedrad, och ifrågasatte om han borde få priset.
Svinkul. Men man skäms nästan på något sätt.
Bland årets nominerade fanns Alex Schulman för romanen '17 juni' och Monika Fagerholm för 'Döda trakten/Kvinnor i revolt'. Yvesands debut 'Häng city' vann Borås Tidnings debutantpris, och hans uppföljare 'Våran pojke', inspirerad av dubbelmordet i Linköping 2004, har nominerats till flera priser, bland annat Augustpriset.
Yvesand arbetar heltid på upphovsrättsorganisationen Stim och skriver på kvällar, helger och under semestrar. Han beskrev sin dubbla identitet och noterade att han på ett tråkigt möte kan tänka på sig själv som författare och viktig person, men i litterära sammanhang där han känner sig malplacerad ser han sig själv som en vanlig knegare. Hans tredje bok, den avslutande delen i en trilogi, kommer att publiceras hösten 2026. Yvesand påpekade att skrivandet inte är hans levebröd, så han behöver inte ta hänsyn till vad läsarna kan tänkas gilla. Han uttryckte rädsla för att försöka upprepa det som var bra och kallade det billigt och patetiskt. Han skämtade också om att han vet att ingen kommer att gilla hans framtida verk.
Jag brukar försöka tänka att man inte ska bry sig alls om vad folk tycker, men det är svårt att inte känna sig väldigt hedrad. Samtidigt tänker jag att inte ska ni väl ge det här priset till mig.
Lättviktare.
Sitter jag där på ett tråkigt möte kan jag tänka att det här är skit samma, jag är ju författare, en stor och viktig människa. I ett litterärt sammanhang där jag inte känner mig hemma tänker jag att det här är larv, jag är ju en vanlig knegare.
Skrivandet är inte mitt levebröd, så jag behöver inte ta i beaktande vad jag tror att folk ska gilla. Jag är livrädd för att känna att jag har försökt göra om det som blev bra. Det känns bara billigt, genant och patetiskt.
Den vet jag att ingen kommer att gilla. Jag har sagt det förut, men nu vet jag definitivt.