Organisationen för ekonomiskt samarbete och utvecklings (OECD) analys visar att long COVID drabbade cirka 5,3 % av den totala befolkningen i medlemsländerna under 2021, vilket motsvarar ungefär 75 miljoner människor. Sjukvårdskostnaderna för long COVID nådde 53 miljarder dollar 2021 under pandemins höjdpunkt, men förekomsten och de associerade sjukvårdskostnaderna har minskat sedan dess. Den nuvarande förekomsttakten i OECD-länder efter 2021 är fortfarande oklar, liksom hur påverkan varierar mellan olika demografiska grupper som ålder, kön eller tidigare sjukdomar.
Long COVID kännetecknas av en rad symptom inklusive trötthet, smärta i muskler eller leder, andnöd, huvudvärk och hjärndimma. Tillståndet förbättras generellt över tid, vanligtvis inom de första nio månaderna, men cirka 15 av 100 personer har fortfarande symptom efter ett år. Nuvarande bevis tyder på att long COVID inte är en enda sjukdom utan en kluster av relaterade undertyper med potentiellt distinkta riskfaktorer och olika biologiska mekanismer, enligt OECD-rapporten.
De ekonomiska konsekvenserna är betydande, med long COVID som påverkar ekonomin genom avbrott i sysselsättning, förtida utträde från arbetslivet och minskad produktivitet. Long COVID kommer att fortsätta minska arbetskraftsdeltagande och produktivitet i en tid av måttlig ekonomisk tillväxt och åldrande befolkning, varnar OECD-rapportens författare.
OECD har utfärdat varningar om minskad uppmärksamhet till frågan och noterar att det finns oroande tecken på minskat politiskt och ekonomiskt fokus på long COVID och andra post-akuta infektionssyndrom. Vilka specifika åtgärder eller policyer som föreslås eller implementeras av OECD-länder för att hantera dessa kostnader är okänt, liksom detaljerna om de 'oroande tecknen' och vilka länder eller enheter som minskar fokus. Prognoserna för long COVID-kostnader på 135 miljarder dollar per år baseras på OECD-modellering, men hur dessa beräkningar görs och vilka variabler eller antaganden som ingår förblir ospecificerade. OECD-rapportens författare betonar att ihållande momentum är nödvändigt, eftersom att hantera dessa tillstånd gynnar både omedelbara patientcentrerade agendor och långsiktig beredskap för framtida pandemiscenarier.