Studien, som inkluderade cirka 9 000 personer med postcovid-diagnos, fann att under en uppföljningsperiod på ungefär fyra år upplevde 18,2 % av kvinnorna och 20,6 % av männen i denna grupp någon form av hjärt-kärlhändelse. Två tredjedelar av postcovid-gruppen i studien var kvinnor. Hjärtrytmrubbningar och kranskärlssjukdom var vanligare bland både kvinnor och män med postcovid.
Ingen tydlig koppling hittades mellan postcovid och stroke. Kontext från före pandemin kan påverka postcovid-diagnos, då en annan studie från Sahlgrenska Academy undersökte 200 000 svenska kvinnors besök i primärvården året före pandemin. Vanliga symtom i dessa före-pandemi-besök inkluderade yrsel, trötthet och smärta, ofta utan specifik diagnos.
Det handlar ju inte om människor som går till vårdcentralen i onödan, utan om människor som har verkliga kroppsliga symtom. Det kan vara så att de har en bakomliggande känslighet.
Kvinnor som ofta sökte vård före pandemin hade en betydligt högre risk att drabbas av postcovid. Före-pandemi-vårdmönster korrelerar starkt med postcovid-sannolikhet, då fler besök en kvinna gjorde före pandemin, desto större var chansen att senare diagnostiseras med postcovid eller utmattningssyndrom. För de som gjorde mer än åtta besök var sannolikheten fem gånger högre.
Nuvarande diagnostiska utmaningar och pågående patientbörda är uppenbara, då Agnes af Geijerstam har konstaterat att dagens diagnostiska kriterier för postcovid är för breda. Ett stort antal svenskar lever fortfarande med postcovid sex år efter pandemins utbrott. Forskningsframsteg och behandlingsgap framhävs, då kunskapen om postcovid ökar, men effektiva behandlingar saknas fortfarande.
I många av de här fallen handlade det om personer som fortfarande sitter med symtom efter att primärvården har uttömt alla sina metoder. Frågan är då vilka resurser de ska lägga för att avhjälpa problemet.
Forskning pekar på immunologiska störningar och ihållande viral inflammation som möjliga förklaringar till postcovid. Vårdssystemets ojämlikheter i postcovid-vård är tydliga i Sverige, där vården är ojämnt fördelad, med vissa regioner som har specialiserade kliniker och andra som saknar specialistkunskap. Patientkrav på systemstöd växer, då organisationer som representerar postcovid-patienter kräver ett nationellt program med garanterad tillgång till specialistvård, rehabilitering och sjukpenning.
Okända faktorer kring biologiska mekanismer och demografisk påverkan kvarstår, då det fortfarande är oklart vilka specifika biologiska mekanismer som orsakar postcovid-symtom som hjärt-kärlrisker och trötthet. Okända faktorer om behandlingsutveckling och vårdssystemets svar är betydande, då vilka effektiva behandlingar som finns eller utvecklas för postcovid, och när de kan bli tillgängliga, fortfarande är osäkra. Okända faktorer om politiska åtgärder och nationell programimplementering lägger till ytterligare komplexitet, då vilka politiska åtgärder eller nationella program som kommer att införas för att stödja postcovid-patienter med specialistvård och ekonomiskt stöd ännu inte är bestämda.