Få svenska arkitekter väcker så starka reaktioner som Gert Wingårdh, vars verk har hyllats internationellt men också hårt kritiserats i Sverige. Tillbyggnaden av Liljevalchs konsthall, känd som Liljevalchs+, på Djurgården i Stockholm är ett av de tydligaste exemplen på hans kontroversiella produktion, som Wingårdh själv anser vara det vackraste han har gjort. Kritiker har kallat den för en makaber betongklump, Sveriges fulaste nybyggnad och, enligt Arkitekturupproret, en ful parasit bland de vackra byggnaderna.
Kritiken handlar ofta om att Liljevalchs+ och andra offentliga byggnader bryter mot sin omgivning, som Djurgårdens äldre trähus och historiska uttryck. Detta belyser en tydlig skiljelinje i arkitekturdebatten mellan de som föredrar klassiska, traditionella byggnader och de som försvarar samtida uttryck. Allmänheten lutar åt det traditionella, med en SOM-institutundersökning som visar att 66% föredrar klassisk arkitektur och endast 26% föredrar modern.
Under senare år har frågan blivit alltmer politiserad, med förslag om särskilda 'arkitekturzoner' där nya byggnader ska efterlikna äldre stilar från Kristdemokraternas Nike Örbrink, och i Göteborg har Socialdemokraterna drivit för att bygga mindre modernistiskt och mer klassiskt. Gert Wingårdh anser att detta önskemål om mer klassisk arkitektur delvis härrör från en mer orolig värld där människor söker trygghet även i sina städer.