År 1994 hittades femåriga Silje Marie Redergård död i en kälkbacke i Trondheim. Efter en mycket kort utredning höll polisen en presskonferens och förklarade att tre pojkar i åldrarna fyra, fem och sex var ansvariga för Siljes död. Pojkarna blev aldrig formellt åtalade eller dömda.
I dokumentärserien 'Drapet i akebakken' drog experterna slutsatsen att det inte finns några tekniska bevis för att pojkarna låg bakom brottet och att de utsattes för olagliga förhör och påtryckningar. Fallet återupptogs, och den nya utredningen drog slutsatsen att de tre pojkarna skulle 'anses oskyldiga'. Riksadvokaten bad om ursäkt till pojkarna för utredningens allvarliga brister.
Pojkarna placerades i fosterhem efter att fallet hänvisats till socialtjänsten. Trond Petter Gullteig utsattes för våld av vuxna på dagis efter att ha blivit märkt som gärningsman. Trondheims kommun har inte velat kommentera detta fall.
Norska barn har sämre rättsskydd och större risk att utsättas för rättsväsenfel än norska vuxna, enligt experter. Det finns inga separata brottsprocessuella regler för barn i Norge, vilket kritiker menar bidrar till dessa sårbarheter.
Kenneth Hagen Brattetaule och Trond Petter Gullteig har stämt staten på ersättning. Staten, via Justis- og beredskapsdepartementet, anser att kraven är preskriberade och hävdar att för mycket tid har gått sedan händelserna.
Jon Helgheim (Frp), ordförande i justitieutskottet i Stortinget, anser att det är orimligt att staten inte städar upp efter sina misstag. Han har kritiserat statens hantering av fallet och efterlyst större ansvarstagande i sådana frågor.